Det inträffar inte särskilt ofta att jag skriver. Men nu känner jag för det, av flera orsaker.

Första orsaken är att jag har kommunicerat lite med en kompis, och själva skrivandet var lugnande. Imorgon har jag mitt maD prov och jag är så nervös... I'm triping nästan. Det var så befriande och lugnande att få några ord från en person som sitter 20 mil bort, att vara "nära i själen" för en stund.

Sedan känner jag att jag måste få ur mig min åsikt baserad (eller väkt) på en sak som Soran Ismail skrivit... eller inte  bara vad han skrev utan hur känsloladdat det var. Ni som inte har en aning om vad jag skriver om eller vad jag menar, läs det. "Min första kärlek" är rubriken, skrivet den 10 oktober 2008.

Det är helt underbart att läsa detta. Det är välskrivet, välformulerat och så intensivt. Så öppet.

Varför kan inte fler killar vara som Soran Ismail?