Det inträffar inte särskilt ofta att jag skriver. Men nu känner jag för det, av flera orsaker.

Första orsaken är att jag har kommunicerat lite med en kompis, och själva skrivandet var lugnande. Imorgon har jag mitt maD prov och jag är så nervös... I'm triping nästan. Det var så befriande och lugnande att få några ord från en person som sitter 20 mil bort, att vara "nära i själen" för en stund.

Sedan känner jag att jag måste få ur mig min åsikt baserad (eller väkt) på en sak som Soran Ismail skrivit... eller inte  bara vad han skrev utan hur känsloladdat det var. Ni som inte har en aning om vad jag skriver om eller vad jag menar, läs det. "Min första kärlek" är rubriken, skrivet den 10 oktober 2008.

Det är helt underbart att läsa detta. Det är välskrivet, välformulerat och så intensivt. Så öppet.

Varför kan inte fler killar vara som Soran Ismail? 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig. Jag vet inte vad jag ska skriva, bara att jag behöver skriva. Känner ni igen den känslan? Letargi men ändå, en gnuta hopp? ...

Idag var en mycket jobbig dag. Med en allvarsfylld atmosfär. Det var svårt att andas att leva.   Alexandra är den underbaraste människan som lättar tyngden och gör så att jag kan andas.  Det lilla räcker. ...

You don't have to be strong for others. You cannot let the feelings bundle up inside ;they will erupt. ...

I år tänkte jag totalt ignorera melodifetivalen, eller i alla fall dess betydelse i mitt liv. För den besvikelsen jag känner varje år efter flera veckor tortyr i form av parodi på musik, röstas det oftast ett "ganska hyfsat" bidrag fram.   I år hade ...

Det var länge sedan jag skrev i denna "dagbok" (vilket är ett väl använt uttryck här) så jag tänkte starta med att skriva här, den första dagen i den tredje månaden av 2009. Jag har egentligen inte särskilt mycket att skriva. Jag ville bara lätta mit...