I år tänkte jag totalt ignorera melodifetivalen, eller i alla fall dess betydelse i mitt liv. För den besvikelsen jag känner varje år efter flera veckor tortyr i form av parodi på musik, röstas det oftast ett "ganska hyfsat" bidrag fram.

I år hade jag bestämt mig för att inte bry mig, jag tittade bara för att jag tycker att Petra Mede var helt underbar som programledare. Jag har absolut inte sett alla deltävlingarna i år, men de som jag har sett har jag sett pga Petra. Plus hoppet att kanske, kanske skulle Soran vara med...

Men idag såg jag allt. Från början. Petra Mede var ett nöje. Jag njöt av operan. Marlena Ernman är en väldigt duktig operasångerska och jag kände glädjen och humorn som hon förmedlade i sin sång (ni som inte upplevde humorn se på youtube!). Men jag vågade inte hoppas. För när jag "kom ut" med att jag gillade opera, mötes jag med skepsis (det var för ca två år sedan) så jag litade inte på svenska folkets röster. Jag röstade inte; jag ville inte vara ensam.

Sedan var han där: Soran, i sin pälsmössa (turnémössan som han benämner den som i sin blogg). Min mobil bubblar till (den har bubbel som sms-ton), det som står i meddelandet från Mia (även kallade Wow-Jocke) uttrycker allt: "Soran!!"

Sedan pur förvåning! Jag kände spänning, förväntan. Det trodde jag inte att jag skulle. Jag ville ju inte bry mig. Jag fylldes av glädje när Marlena Ernman fick 144 poäng.  I feel vindicated.